Paranoid Park

Gus Van Sants "Paranoid Park" blev hyllad av Cannes Filmfestival och rosad även här, hemma i Sverige. Det kan man förstå eftersom den är ett visuellt mästerverk, kan man tycka.

Jag tyckte däremot att det visuella (som dock var suveränt) inte räckte för att berätta hela filmen. Gus Van Sant använder sig av vad som ser ut att vara en 8 Millimeters (grynig och ofokuserad bild) när han följer skatearna i en skatepark, i trettio minuter samtidigt som det spelas underlig musik. Här finns ingen passande musik som The Offspring och annan punkrock, här spelas det glatt på gitarrer som påminner mer om country och soul.

Gabe Nevins är helt okej i huvudrollen som Alex, men resten av skådisarna skymtar bara förbi och är helt ointressanta för kameran, det eftersom det är den här tonårsgrabben som ska vara i centrum. Halvvägs in i filmen händer det som man läst om i handlingen, sedan följer, till filmens slut, Alex's sätt att hantera sina känslor och vad han ska göra. Ska han berätta för polisen eller inte?

Man förstår Alex tunga skuldkänslor - hur allt bara faller för honom.

"Paranoid Park" var en bra upplevelse, den leverar definitivt något speciellt. Den är inte särskilt komplicerad men blir ändå en tankenöt till slut. Fotot är bra och musiken, även om den känns malplacerad, sitter till slut. Men "Paranoid Park" är på tok för drömmande för att den ska sätta sig. Det är för mycket fokus på vackra miljöer och poesi än på den hemska händelsen i filmen som egentligen borde vara självklar. Jag ger "Paranoid Park" en stark trea och det är rätt klent för att vara en Gus Van Sant film.

Blir inte mer än tvåan från mitt håll.

Jag ser inte alltför mycket i filmen om jag ska vara ärlig.
Det är visserligen grymt genomarbetat, men handlingen har tonats bort aningen för mycket i mina ögon.
Pluset går till ljudet då, och fotoarbetet.

Inget för mig i varje fall.
Paranoid park är egendomligt vacker, men dessvärre rätt så sval i helheten.

En skön film att kolla på när man är ögontrött.
Filmen var inte så speciellt bra filmat men med effekter gör den kraftfull.
Filmen utspelar sig i en väldiga tysta stunder som ger funderingar på hur ha igentligen mår, hur han känne och om han klarar av fortsättningen.

Mycket intressant. Lagom 2:a =)

Om jag skulle beskriva den här filmen skulle jag säga att den nästan mer känns som en enda lång musikvideo än en riktig film. Regissören har lagt ner mer krut på fotot och musiken än själva dialogen och handlingen. Kanske för att fånga en viss känsla?

Den påminner mycket om van Sants "Elephant" just med de långa tagningarna (många gå-scener), hoppen i handlingen, den fattiga dialogen och lågmäldheten. Rent handlingsmässigt tycker jag inte att filmen håller måttet, men man kan inte undkomma att den är väldigt vacker och annorlunda vilket nätt och jämt räcker till en 3:a i betyg.

Paranoid Park är i stora drag en film som jag skulle kunna använda som referens för hur jag skulle vilja berätta en historia på vita duken. Filmen fångar den där drömska men fortfarande realistiska känslan fruktansvärt bra. Älskar hur filmen aldrig exploderar om man kan säga det så. Fruktansvärt imponerande film. Stark fyra.

Oj, vad besviken jag blev. Jag trodde jag skulle få se en gripande och tänkvärd film men när den var slut kände jag spontant att den var rätt meningslös. Fungerar att se en gång, men inte mer.

Väldigt bra film och bra soundtrack.

Jag gillar Gus Van Sant och var ivrig att se den här filmen. Foto och soundtrack är riktigt bra, och historien byggs upp på ett mycket fascinerande, om än något rörigt sätt som ibland prövar tålamodet. Skådespelet är dugligt, men inget att hurra för. När jag tänkte över avrundningen kändes det visserligen logiskt att bryta där, men det var ändå något snopet att filmen var så pass kort. Foto, soundtrack och berättarteknik ger Paranoid Park en trea men inget mer. Gus Van Sant kan bättre.
"No one's ever really ready for Paranoid Park."

Gus Van Sants "Paranoid Park" blev hyllad av Cannes Filmfestival och rosad även här, hemma i Sverige. Det kan man förstå eftersom den är ett visuellt mästerverk, kan man tycka.

Jag tyckte däremot att det visuella (som dock var suveränt) inte räckte för att berätta hela filmen. Gus Van Sant använder sig av vad som ser ut att vara en 8 Millimeters (grynig och ofokuserad bild) när han följer skatearna i en skatepark, i trettio minuter samtidigt som det spelas underlig musik. Här finns ingen passande musik som The Offspring och annan punkrock, här spelas det glatt på gitarrer som påminner mer om country och soul.

Gabe Nevins är helt okej i huvudrollen som Alex, men resten av skådisarna skymtar bara förbi och är helt ointressanta för kameran, det eftersom det är den här tonårsgrabben som ska vara i centrum. Halvvägs in i filmen händer det som man läst om i handlingen, sedan följer, till filmens slut, Alex's sätt att hantera sina känslor och vad han ska göra. Ska han berätta för polisen eller inte?

Man förstår Alex tunga skuldkänslor - hur allt bara faller för honom.

"Paranoid Park" var en bra upplevelse, den leverar definitivt något speciellt. Den är inte särskilt komplicerad men blir ändå en tankenöt till slut. Fotot är bra och musiken, även om den känns malplacerad, sitter till slut. Men "Paranoid Park" är på tok för drömmande för att den ska sätta sig. Det är för mycket fokus på vackra miljöer och poesi än på den hemska händelsen i filmen som egentligen borde vara självklar. Jag ger "Paranoid Park" en stark trea och det är rätt klent för att vara en Gus Van Sant film.