Trollflöjten

En klar 4 som film, en 4+ i sin egen genre & en 4 som underhållning.

Tagline: -

Detta är en mycket bra filmatisering av Branagh, som så mycket annat han gör. Denna adaption av Mozarts Trollflöjten, som alla kategorier är världens vackraste opera, är mästerligt fin musikaliskt även om den är något förkortad för bioduken (tyvärr). Vi möts av ett boombastiskt krig bokstavligen i grått, svart och brunt tillika en färgkaskad utan dess like om vartannat, med blomstrande ängar, fred och kärleksfulla, glada människor.
Gillar, eller som jag älskar, man opera är detta en ren njutning. Handlingen är spännande (med en härlig tvist och raffinerad story), musiken och sången fantastisk, poesin i librettot ljuvlig samt de okända operaskådespelarna högst trovärdiga. Lägg därtill fina CGI-effekter, om än ibland väldigt tydliga vilket dock säkerligen var en medveten tanke från Branagh (ett strålande exempel *).
Ja, detta hamnar så småningom i DVD-samlingen. Detta kan och vill man se om utan probem.
PS. Ett hett tips för alla som aldrig varit på riktig opera tidigare är att första gången se just Trollflöjten av Mozart, denne giganternas gigant utan motstycke inom klassisk musik. Folk tenderar oftast att känna igen flera arior från just denna utan att veta om det. Se även filmen om honom, Amadeus, vilket är ett mästerverk i sej!

Trivia: * The 'singing sandbags' in the rainy trench are digitised impositions of the faces of the two Armed Men, Keel Watson and Peter Wedd. / At 23, this is Amy Carson's first major role. Anna Gottlieb, the soprano who sang the role of Pamina in the original production, was 17; at 12 she had sung a major role in Mozart's earlier opera "The Marriage of Figaro".

Låt oss ta det positiva först. Redan inledningen är oändligt charmig och får mig att storflina - bara tanken att filma ett slag och ha klassisk musik i bakgrunden känns väl främmande för de flesta, men det funkar, och är dessutom väldigt underhållande. Skådespelarna är överraskande bra, särskilt René Pape som gör en mycket fin insats som skurken Sarastro. De fyra ledande rollerna sjunger dessutom själva, och gör det riktigt bra. Papageno bjuder på många skratt och man har omsorgsfullt plockat ut det bästa från operan och inkluderat i filmen. Detta är en vacker och charmerande bearbetning av Mozarts älskade opera.

Filmen är dock lite väl magstark ibland - de tre änglarna som stiger ner från himlen och talar till Tamino känns rätt löjligt. Den största bristen är att filmen ofta famlar i blindo och är irriterande luddig och oklar. Nu har jag sett operan, och jag läste på innan jag såg filmen, men hade jag inte gjort det hade jag definitivt blivit förvirrad. Om du planerar att se filmen rekommenderar jag starkt att du läser på - annars är risken stor att du går därifrån som ett frågetecken. Kenneth Branagh verkar ha förutsatt att alla som ser filmen också har sett operan, men han hade utan tvekan nått en större publik om han gjort filmen tillgänglig även för den stora massan som inte sett den. Med tanke på alla som kastar sig över nya musikaler är detta hans största tabbe. Han hade egentligen kunnat nå hur långt som helst med Trollflöjten om han filat mer på manuset och karaktärerna. Svag trea.
"Will you put that down? That's for opening messages - not messengers."