Hata Göteborg

För talade man om en ingmarbergmansk filmestetik. Nu och i framtiden lär vi prata om en lillhongiansk fimlmestetik. Likheterna med Bergman är många, inte minst då de båda använder flimmediet för att dikta. Hata Göteborg är ett poem om att vara uttråkad, om att befinna sig i vanmakt, om att se vad som är rätt och fel, om att känna sig utanför, samt ett litet steg mot ett sjävföverkligande. Allt äger rum under en vecka. En annan intressant likhet mellan Ingmar Bergman och Robert Lillhonga är att de har sitt ursprung i teatern och är självlärda filmare. En annan likhet är kärleken till teatern som genomsyrar filmen.

Filmen har ett budskap. Ett budskap som den som växt upp i skyddad verkstad inte kan identifiera sig med. Ett sätt att leva sig in i denna situation är att se filmen med öppna sinnen.

Bergman har fått en lärjunge

Filmen känns trovärdig och bitvis bra. Kvalitén varierar dock alltför mycket och även om Nicolaj Schröder enligt mig gör en stark debut så gör skådespelarna generellt sätt ganska dåliga och ibland till och med pinsamt dåliga prestationer. Slutet sänker också filmen, men trots allt är syftet fint och den tar på ett trovärdigt sätt upp hur gängmentaliteten och huliganismen kan se ut. Dessutom hade filmen ingen jättebudget och därför är den förtjänt om ett godkänt betyg!

Ett tappert försök. Det ska "Hata Göteborg" ha cred för. Detta kunde ha blivit något om Robert Lillhonga fått ihop skådespelare som faktiskt var skådespelare till yrket, för här är det inte en enda person som kan spela en jä-vla roll. Inte en enda jäkla skådis lyckas få den här trista historien att verka trovärdig, inte ens VERKA trovärdig.

Det är sällan man ser en verklighetstrogen film som man inte tycker är det minsta trovärdig. Går det ens?!

Här går det åt helvete kan jag ju säga. Den sköna musiken, fotot samt varma miljöer lyckas inte rädda den här skiten till svensk film. Slutet var nog det bästa i filmen, inte bara för att skiten tog slut, även för att slutrepliken gav ut ett budskap som kunde binda ihop resten av filmen, men... Jag ger "Hata Göteborg" en etta, för mer än så förtjänar den inte.

Jag hade väntat mig en ungdomskomedi i stil med "Fjorton suger" eller något liknande, men det här var snarare ett drama om ungdomsvåld.
Rätt fina miljöer och en hel del roliga citat. En del av skådespelarna var inte så bra, men jag tycker nog att Nic Schröders karaktär var bra spelad, även om det var den otrevligaste i filmen.
Slutet blev tyvärr alltför öppet för min smak.

Haha, sällan har jag skrattat så mycket. Kom igen gott folk, man får ju ta filmen för vad den är...

-Men jag kan ju spela, jag är ju här.
-Ja, du kanske kan spela, Rogge. Men frågan är...kan du kötta?

Jag vet inte hur många citat i denna filmen som redan är odödliga. Komik på hög nivå!

Den här filmen är skön och rolig, samtidigt som den har en ganska allvarlig handling. Väldigt starka karaktärer.

Den var rätt bra faktiskt kom ihåg att jag satt och skrattade lite här och där i filmen så den var rätt underhållande.

Rätt rolig tack vare riktigt goa dialekter, diverse överspel, bristande logik och ofrivilligt skrattframkallande repliker. Nic Schröder kapitulerar man inför, så bra är han med svenska mått mätt. Riktning? Det vete tusan om det finns. Slutet ska vi bara inte tala om, för så mycket apa suger det.

Uscha, denna skräpfilm ser jag aldrig igen.
Om den nu ens ska kallas för film, känns som att de bara gått ut och filmat några jobbiga tonåringar och följt dom några dagar.
Karaktärern Svante måste då vara den jobbigaste någonsin, ner i soptunnan.

Det enda som räddar denna filmen från plakat fall är att de mysiga miljöerna och deras udnerbara dialekt! Sedan finns det ett och annat tittgodis, men det räddar tyvärr inte de dåliga replikerna och kassa utförande. Nej, inte mer än en tvåa kan jag ge tyvärr...