Lonesome Jim

Lonesome Jim är en fin men intetsägande film av den respekterade Steve Buscemi. Detta doftar god independent långa vägar och försöket och bildspråket går som vanligt hem, däremot så övertygar inte berättelsen mig något vidare. Det speciella med just independentrullar är dess innehåll, av ingenting. Men där finns ändå något som håller filmen igång, en realistisk berättelse, udda humor, excentriska karaktärer eller karaktärer med djup överhuvudtaget. Det kan dessutom vara ett suveränt soundtrack som ger filmen liv och talar för personerna i filmen och fotot kan avgöra en hel del. Tyvärr kände jag inte av något av detta när jag såg Lonesome Jim, man ska visserligen inte syna en film för dess funktioner, man ska se filmen i helhet. Därför blir Lonesome Jim i mina ögon inget annat än en tråkig independentrulle. Fotot känns stelt och ibland för rörigt, musiken är underlig och handlingen är skum.

Vi får se en deprimerad man som kommer hem till familjen och inget blir egentligen bättre av det. Hans bror försöker ta livet av sig och hans mamma blir anklagad för knarkhandel. Mitt i allt står Liv Tyler, filmens ljus, och ska rädda Jim ur sitt bittra liv. Detta är ingen feel-good film, snarare tvärtom och det är inte alltid kul, speciellt inte om filmen inte kommer med något extra gott.

Lonesome Jim är ett futtigt relationsdrama med en väldig emotionell magnetism.
Casey Affleck gör här en roll som en desillusionerad och vardagsbitter man som berövad av ambitioner och känslor återvänder till sitt föräldrahem. Den sömniga småstaden fångar honom snart i samma deprimerande lunk som han tidigare flytt i sin havererade jakt på sjävförverkligande. För att få tiden att gå så blir han världens sämsta coach för ett basketlag med tjejer.
Slumpen för dock ihop honom med den sanslöst väna Anika(spelad av Liv Tyler) som också är hans odräglige brors sjuksköterska. Det är sedan relationen mellan henne och Jim som blir filmens egentliga motor. Jag hade väldigt svårt för Liv Tyler från början när hon började dyka upp i filmer som Armageddon, men hon har sedan dess definitivt vunnit över mig på sin sida. Hon har en oerhört mjuk och kvinnlig närvaro på film, som vem som helst kan appelera till. Relationen till Jim blir spröd men engagerande och fängslar en som betraktare i varje ögonblick.
Lonesome Jim är en stor liten film som de flesta människor som inte är på jakt efter att se rundsparkar eller lustgasmatade muskelbilar borde gilla.
Det är ett lågmält drama med stor inneboende charm och som lämnar en med en bestående känsla inombords.

En fin film om utanförskap och att känna sig olycklig. Casey Affleck gör en bra roll och han passar verkligen i sådana här roller. Liv Tyler gör också en helt okej insats.

Lonesome Jim är en fin men intetsägande film av den respekterade Steve Buscemi. Detta doftar god independent långa vägar och försöket och bildspråket går som vanligt hem, däremot så övertygar inte berättelsen mig något vidare. Det speciella med just independentrullar är dess innehåll, av ingenting. Men där finns ändå något som håller filmen igång, en realistisk berättelse, udda humor, excentriska karaktärer eller karaktärer med djup överhuvudtaget. Det kan dessutom vara ett suveränt soundtrack som ger filmen liv och talar för personerna i filmen och fotot kan avgöra en hel del. Tyvärr kände jag inte av något av detta när jag såg Lonesome Jim, man ska visserligen inte syna en film för dess funktioner, man ska se filmen i helhet. Därför blir Lonesome Jim i mina ögon inget annat än en tråkig independentrulle. Fotot känns stelt och ibland för rörigt, musiken är underlig och handlingen är skum.

Vi får se en deprimerad man som kommer hem till familjen och inget blir egentligen bättre av det. Hans bror försöker ta livet av sig och hans mamma blir anklagad för knarkhandel. Mitt i allt står Liv Tyler, filmens ljus, och ska rädda Jim ur sitt bittra liv. Detta är ingen feel-good film, snarare tvärtom och det är inte alltid kul, speciellt inte om filmen inte kommer med något extra gott.