Dead Man's Shoes

Shane Meadows är helt klart en av vår tids bästa regissörer och han har inte ens visat vad han verkligen går för ännu, men detta är en bra bit på vägen.

I Dead Man's shoes får vi följa Richard som kommer hem från armén för att hämnas sin bror - en efterbliven grabb som blev mobbad och torterad av vuxna män medan Richard var borta.

De första frågorna man ställer sig är: Är Richard psykiskt labil, är hans intentioner rättfärdigade. Har han rätt till att mörda dessa människor bara för att de var elaka mot hans bror?

Samtidigt som frågorna ställer sig obesvarade i huvudet växer ett fruktansvärt ursinne hos mig ju längre in i filmen jag kommer. Frågorna besvaras och mot slutet uppklaras allt och det är få gånger "hämnden" verkligen förtjänas som i den här filmen.

Tillbakablickar visar genom en suddig svart-vit lins hur Richards bror torteras av stans slödder. Det är tydligt att den här grabben inte kan ta hand om sig själv och jobbigast av allt är att han inte kan försvara sig och han vet inte hur han ska hantera situationerna. Jag blir allvarligt talat ursinnig när jag ser de här bilderna och jag kan då sätta mig i Richards situation - ge de där jävl-arna vad de förtjänar.

Dead Man's shoes har inte bara ett jäkligt bra manus. Fotot höjer filmen ordentligt. Ett stillsamt foto som följer Richard och hans bror - de säger inte mycket till varandra, men bilderna talar för dem.
Musiken är suverän, sköna melodier med vackert gitarrspel får de där småtrista stunderna att försvinna i musiken.

Det är inte ofta man känner så mycket när man ser en film som man gör när man ser "Dead Man's Shoes". Man känner ett ursinne som om det vore under en fotbollsmatch. En ur motståndarlaget fäller backen, domaren gör ingenting och publiken skriker av ilska åt motståndarlaget och domaren, publiken kan inget göra, men lagkamraterna kan. Ungefär så kan man beskriva "Dead Man's Shoes" genom en halvusel men förklarande metafor.

Betyget blir väldigt starkt, en stark fyra delar jag ut till "Dead Man's Shoes". Det är sällan en anti-hjälte är så rättfärdigad som i det här fallet.

Paddy Considine är helt enorm som den hämndlystne Richard. Själva filmen är väldigt spännande. Tycker den var bättre än Meadows "This is England"

Shane Meadows har fin fingertoppskänsla i sina filmer. Intressant upplägg och ett par riktigt fina scener gör att filmen blir intressantare ju längre den håller på.

Det här är den andra filmen jag ser av Shane Meadows och jag inser att han kan bli en kommande storfavorit för egen del. Även om inte Dead Man's Shoes är lika knivskarp som hans mästerverk This Is England så visar han även här att han tillhör de bästa i världen på personregi. "Skurkarna" i den här filmen är aningen platta, men skådespeleriet är annars tipp topp. Hela tiden känns det genuint och man dras med från början till slut. Jag fullkomligt älskade ett moment i filmen, vilket på bara en sekund gjorde mig överraskad och laddad med känslor. Det var en knepig känsla. Kommer se alla kommande filmer av Shane Meadows i fortsättningen.

I motsats till dig, Lepre, ställer jag mig snarare på mobbarnas sida. Richard är inte psykiskt stabil, han går på tok för långt.

Förstår inte riktigt vad regissören vill få ut av filmen. Försöker han säga att det Richard gjorde var rätt, att mobbning räddfärdigar dödandet av en annan människa? Om så är fallet borde han spärras in på tvångsvård.

Bra film, lite väl rå och kall för min smak, men trots det underhållande. Skådespeleriet är bra från samtliga, men Richard sticker ut från mängden, han är nästan skrämmande.

Shane Meadows är helt klart en av vår tids bästa regissörer och han har inte ens visat vad han verkligen går för ännu, men detta är en bra bit på vägen.

I Dead Man's shoes får vi följa Richard som kommer hem från armén för att hämnas sin bror - en efterbliven grabb som blev mobbad och torterad av vuxna män medan Richard var borta.

De första frågorna man ställer sig är: Är Richard psykiskt labil, är hans intentioner rättfärdigade. Har han rätt till att mörda dessa människor bara för att de var elaka mot hans bror?

Samtidigt som frågorna ställer sig obesvarade i huvudet växer ett fruktansvärt ursinne hos mig ju längre in i filmen jag kommer. Frågorna besvaras och mot slutet uppklaras allt och det är få gånger "hämnden" verkligen förtjänas som i den här filmen.

Tillbakablickar visar genom en suddig svart-vit lins hur Richards bror torteras av stans slödder. Det är tydligt att den här grabben inte kan ta hand om sig själv och jobbigast av allt är att han inte kan försvara sig och han vet inte hur han ska hantera situationerna. Jag blir allvarligt talat ursinnig när jag ser de här bilderna och jag kan då sätta mig i Richards situation - ge de där jävl-arna vad de förtjänar.

Dead Man's shoes har inte bara ett jäkligt bra manus. Fotot höjer filmen ordentligt. Ett stillsamt foto som följer Richard och hans bror - de säger inte mycket till varandra, men bilderna talar för dem.
Musiken är suverän, sköna melodier med vackert gitarrspel får de där småtrista stunderna att försvinna i musiken.

Det är inte ofta man känner så mycket när man ser en film som man gör när man ser "Dead Man's Shoes". Man känner ett ursinne som om det vore under en fotbollsmatch. En ur motståndarlaget fäller backen, domaren gör ingenting och publiken skriker av ilska åt motståndarlaget och domaren, publiken kan inget göra, men lagkamraterna kan. Ungefär så kan man beskriva "Dead Man's Shoes" genom en halvusel men förklarande metafor.

Betyget blir väldigt starkt, en stark fyra delar jag ut till "Dead Man's Shoes". Det är sällan en anti-hjälte är så rättfärdigad som i det här fallet.